Sitter och tittar på en dokumentär om Chandra, den handikappade tjejen som fick rätt från länsstyrelsen att avsluta sitt liv och de intervjuar hennes mamma, och mamman säger att det känns helt okej att Chandra är död, för att hon avled smärtfritt och lugnt och de hade redan avslutat. Och jag kan inte låta bli att fundera på pappa. Där var allt så ofärdigt, vi var inte klara med varandra, vi hade inte hunnit prata om vad han ville och om oss och vår relation mellan varandra, ingen chans att säga hejdå eller hur mycket vi älskade honom, i alla fall inte så vi i något fall fick någon respons. Det är fortfarande så mycket med pappa som inte känns klart och som aldrig kommer kunna bli klart och det är egentligen nästan det som känns allra värst, att han inte finns längre är så klart jobbigt men att veta att vi aldrig får en chans att rätta till det som saknas, att inte veta att han vet...