Jag sitter och läser på pappas minnessida, och jag har skrivit en mening "Jag hatar kvällarna och nätterna, det gör så ont i bröstet, det gör så ont så det känns som om bröstet ska gå sönder för all sorg som finns där inne. Det gör alltså fysiskt ont, konstigt, trodde inte sorg kunde vara fysisk smärta." Det där om att sorg kan göra fysiskt ont, visst hade man läst om det, men samtidigt hade jag inte förstått det, nu vet jag att den kan göra så ont, så ont att man tror att man själv inte ska överleva den, men ändå, på något konstigt sätt så gör man det. När det känns som om man förlorat allt man har (även om man vet att så är inte rikigt fallet), och man har förlorat sig själv och sin plats/roll i livet/samhället, så gör det ibland så ont att man tror kroppen ska gå sönder. Nu närmar vi oss jul, en period som jag alltid tycker är jobbig, nu är det allhelgona, det är en jobbig period, skulle faktiskt helst vara hemma i Härnösand nu, och vi närmar oss februari då det är 3 år sedan pappa gick bort. Dessutom så håller jag på med ett arbete som handlar om kommunikationen med barn i olika åldrar och döden, alltså hur man kommunicerar med barn innan,under och efter ett dödsfall, hur man ska få dem att förstå. Det innebär ju en massa läsande i böcker som jag läste då, under utbildningen som var strax efter pappas död, och det är ju också jobbigt. Då, mars 2008 trodde jag inte livet skulle gå vidare, det kändes inte så, och ända in på 2009 kändes det som om alla andra levde medan jag stod på paus och bara var, nu lever jag också, även om det är ett fattigare liv, eftersom någon saknas, någon som aldrig mer kommer vara en del av livet. Jag vet att jag är långt ifrån ensam i situationen och när jag läser bloggar nu så ser jag hur många som är lika vilsna som jag. Men det är nog bara så att det är en del av livet, och på något vis rullar livet på, lite fattigare och lite gråare. Men vi hade i alla fall turen att ha haft någon som vi älskade, även om vi fick ha denne person alldeles för kort tid i våra liv. Och någonstans så vill jag så hemskt gärna tro att de som lämnat oss bara lämnade oss fysiskt, att någon del av dem är kvar här hos oss och ser efter oss.