Hatar de här tillfällena när jag bara känner att jag behöver prata med pappa och vet att det inte går. Det blir alltid extra jobbigt allhelgona helgen då jag på ett sätt vill gå och tända ljus på kyrkogården men tycker samtidigt att det är så meningslöst eftersom han inte finns där. Och det finns ju så mycket som aldrig blev sagt och aldrig utrett... jag lovade ju honom att vi skulle fixa det här och att han skulle bli frisk och han nickade, så han förstod vad jag sa. men han blev ju inte frisk och vi kunde ju inte kommunicera mer. Och jag VET att man inte kan påverka allt och jag vet att han skulle förstå, men det räcker inte, inte på långa vägar... Just nu saknar jag min pappa så hemskt mycket, och vill bara att han ska ringa eller komma hit, om så bara för en minut, eller till och med några sekunder skulle jag nöja mig med, bara jag fick tillbaka honom lite.