Nu är jag inne i någon period då allt känns så fruktansvärt jobbigt, är ledsen hela tiden. Och då menar jag inte lite nedstämd utan det känns i hela bröstet, det bara drar ihop sig. Till viss del handlar det säkert om att det är mycket i skolan, det har strulat med csn så man har hela tiden varit på helspänn, lägenhetsköpet ska gås igenom osv,på det är det alldeles grått ute och tråkigt väder. Men mest är det nog att jag saknar pappa. Om några månader fyller jag 30, och pappa finns inte. Just att inse det gör så himla ont och jag kan inte ens förklara varför. Just nu så känns saknaden efter honom så övermäktig (jag vet att den ger med sig såsmåningom, det går i vågor), men nu känns det som om jag lika gärna kan strunta i allt, strunta i att fira att jag fyller år för det känns inte roligt, känns bara ångestframkallande. Nej, nu ska jag försöka få tillbaka lite röst, få ned febern och gå på banken och öppna ett konto så det är klart.