Är så sjukt trött, har sovit typ ingenting, bara somnat till och vaknat. Känns inte alls speciellt motiverande att gå till skolan om en halvtimme.
Tur jag har kort dag i skolan, men synd jag måste skriva på arbetena när jag kommer hem.
Satte upp adventsstjärnorna igår, 1 dygn försent.
Det blev fint, tycker om när man har adventsstjärnorna uppe, blir så ljust och fint.
Nej, nu ska jag göra mig iordning och gå till skolan, 9 grader kallt och snålblåst,,, härligt..
Sov länge idag, behövdes, känner oss inte riktigt krya. Det är en sabla förkylning som hängt i sig sedan juli för max och aug/sept för mig.
Idag är jag riktigt täppt och har torra ögon som svider, irri.
Har suttit och pluggat i 4 timmar idag, kommer ingenstans, för jag fattar inte ens lathunden, så jag höll på att börja grina, och arbetet ska in på fredag så jag har inte så mycket tid att spela på.
Dessutom har jag 2 arbeten till parallelt med det här, ett har jag börjat på och ett har jag inte ens läst instruktionerna på :S,. inte bra, men man hinner ju inte.
Ikäll har jag bakat lussekatter, men det är det enda i "advents-väg" som blivit, jag har inte ens tagit mig ned i källaren för att hämta jul/adventslådan. Men känns ändå inte speciellt kul att pynta här, det enda jag verkligen vill ha är en stor gran med diodrar i olika färger, men det kan vi inte ha här hemma, för det finns verkligen inte plats :(,,, men den dagen vi flyttar, då :)
Imorgon kommer Carro hit, hon ska klippa mig och så ska vi äta fisksoppa, den är supergod!
Sedan så ringde telefonen för någon timma sedan och det var Lisa som ringde, hon och Janne var på väg nd till sthlm men systerdottern hade fått magsjuka och där vill man ju inte bo, så imorgon ska de sova här. Det är ju jättelängesedan jag såg Lisa nu, senast 4 april och året innan 4 april då också ;)
annars då? feber och ont i halsen. har städat lite här hemma och är sjukt sugen på fruktsoda nu, men får vänta tills imorgon med det.
Jag blir så sjukt jävla provocerad. Sitter och kollar på "Kvällsöppet med Ekdal" och det sitter någon kärring som är överläkare och som är så sjukt snipig och helst skulle vilka förbjuda ALL rökning överhuvud taget, vuxna ska inte längre ha rätt att bestämma själv om de vill röka/snusa.
Ocj de menar att det är aggressivmarknadsföring att de har tobaken vid kassorna för att när man är trött och hungrig efter en dags jobb så köper man kanske ett paket istället för något annat när man står där.
Så jävla fjantigt.
Det är ju betydligt värre att alkohol går att sälja och annonsera som man idag får göra, det görs ju aldrig med tobak.
Även om jag själv själv inte röker så anser jag att utomhus ska rökare få röka, i sina lägenheter ska man få röka, precis som på balkongen. Helst skulle jag se rökrum på arbetsplatser. Men självklart ska rökare precis som alla andra ta hänsyn.
Någonstans håller Sverige på att förvandlas till en överförmyndarstat där man inte ska få bestämma själva över sina liv.
Och även om jag själv är snusare så vet jag att det inte är det bästa att utsätta kroppen för, men det är det mycket som inte är, massa socker, ingen träning, alkohol osv.
Låt folk få ta ansvar själv och skippa dessa självgoda personer som är maniska, snart får vi väl bara sitta och gnaga på varsin selleristjälk när vi ska unna oss något.'
Det här blir ett klagoinlägg, just nu känns allt verkligen bara trist och tråkigt.
Har sjukt mycket skolarbeten som måste göras, jag är förkyld och så trött i kroppen (det går aldrig över, men jag tappar lite mindre hår i alla fall), och nu verkar jag ha åkt på någon form av magsjuka.
Jag vill att bostadsrättsköpet går igenom, jag vill att folk gör det som de ska, speciellt eftersom det kommer påverka mig också, jag vill ha pengar så jag kan köpa fina (betyder dock ej dyra) julklappar till folk, och jag vill ha energi.
Och dessutom saknar jag pappa just nu så himla mycket och just nu känns det som om det var igår han dog fast det snart är 3 år sedan.
Och i april fylle jag 30 och pappa finns inte, det känns inget roligt.
Tänk om man kunde vara liten igen och få gråta ett tag och bli tröstad och sedan var det bra.
Idag är det farsdag, och jag saknar pappa lite mer än vanligt.
Bara för att det tjatas om pappor och allting. Även om jag VET att farsdag likväl som morsdag är kommersiellt så gör det ändå ont att jag inte kan ringa pappa eller skicka en farsdagspresent.
När han dog hittade vi en liten guldmedalj med gult och blått band där det stod "Världens bästa pappa" på, som han fått någon gång av mig och Sofia. Den lade vi ned i kistan så han alltid har den med sig (och in i sitt nästa liv om man ska tro buddhisterna)
Pappa, grattis på farsdag, älskar dig och saknar dig
Pratade med en vän i telefonen och jag är fortfarande förbannad efter samtalet. Inte på min vän såklart, utan en tredje person.
Vad i helevte får folk för sig för jävla idéer? Hur kan de få för sig att de har rätt att trampa på någon och sedan spotta på en annan människa? Och sedan börja tjafsa om småsaker.
Vissa människor skulle banne mig behöva få sig en hurring för att fatta hur dumma i huvudet de är.
Hade jag chansen skulle denne få höra både ett och annat.
Och jag blir så ledsen av att befinna mig en massa mil ifrån min vän, så jag inte kan vara där och trösta och hjälpa till.
Fick ett sms från Max där det stod att han skulle vara om 5 minuter och jag skickade tillbaka ett där jag skrev att lilla grisen skulle bli glad då han kom hem, för att grisen satt och väntade. (lilla grisen är alltså Leopold)
och till svar fick jag ;
"Du måste göra något av ditt självförtroende och sluta att kalla dig själv för nedvärderande saker"
:S
Det blev ingen synundersökning, när jag satt och väntade på min tur så blev det srömavbrott, men bara i huset där jag var och huset mitt emot, de håller på att bygga på andra sidan vägen så förmodligen så grävde de av någon kabel. Vi väntade i drygt 30 min för att se om strömmen kom tillbaka men det gjorde den inte så imorgon får jag ringa och boka en ny tid.
Så kan det gå.
Ska snart gå och handla creme fraische och sedan laga mat, men först lite pluggande :)
I eftermiddag ska jag till Memira och kolla ögonen, det är ju ett år sedan jag opererade ögonen och det ena har inte fått 100% syn än, så idag ska jag kolla det och se om det behöver opereras igen.
När jag opererade ögonen i fjol, det är nog det värsta jag gjort, själva operationen gick bra, den var mer obegaglig, men när bedövningen släppte, satan vad ont det gjorde + att jag var ju blind i 2 dygn.
Tänk er att ni inte ser, att det känns som om någon sticker massa nålar i ögonen samtidigt som det känns som om ögonen och huvudet ska sprängas, och däremellan ska du försöka öppna ögonen och droppa i olika droppar.
Men operationen var samtidigt en av de allra bästa saker som jag lagt ned pengar på, det är så härligt att slippa hålla på med linser och glasögon och sådant :)
Jag sitter och läser på pappas minnessida, och jag har skrivit en mening
"Jag hatar kvällarna och nätterna, det gör så ont i bröstet, det gör så ont så det känns som om bröstet ska gå sönder för all sorg som finns där inne.
Det gör alltså fysiskt ont, konstigt, trodde inte sorg kunde vara fysisk smärta."
Det där om att sorg kan göra fysiskt ont, visst hade man läst om det, men samtidigt hade jag inte förstått det, nu vet jag att den kan göra så ont, så ont att man tror att man själv inte ska överleva den, men ändå, på något konstigt sätt så gör man det.
När det känns som om man förlorat allt man har (även om man vet att så är inte rikigt fallet), och man har förlorat sig själv och sin plats/roll i livet/samhället, så gör det ibland så ont att man tror kroppen ska gå sönder.
Nu närmar vi oss jul, en period som jag alltid tycker är jobbig, nu är det allhelgona, det är en jobbig period, skulle faktiskt helst vara hemma i Härnösand nu, och vi närmar oss februari då det är 3 år sedan pappa gick bort.
Dessutom så håller jag på med ett arbete som handlar om kommunikationen med barn i olika åldrar och döden, alltså hur man kommunicerar med barn innan,under och efter ett dödsfall, hur man ska få dem att förstå. Det innebär ju en massa läsande i böcker som jag läste då, under utbildningen som var strax efter pappas död, och det är ju också jobbigt.
Då, mars 2008 trodde jag inte livet skulle gå vidare, det kändes inte så, och ända in på 2009 kändes det som om alla andra levde medan jag stod på paus och bara var, nu lever jag också, även om det är ett fattigare liv, eftersom någon saknas, någon som aldrig mer kommer vara en del av livet.
Jag vet att jag är långt ifrån ensam i situationen och när jag läser bloggar nu så ser jag hur många som är lika vilsna som jag.
Men det är nog bara så att det är en del av livet, och på något vis rullar livet på, lite fattigare och lite gråare.
Men vi hade i alla fall turen att ha haft någon som vi älskade, även om vi fick ha denne person alldeles för kort tid i våra liv.
Och någonstans så vill jag så hemskt gärna tro att de som lämnat oss bara lämnade oss fysiskt, att någon del av dem är kvar här hos oss och ser efter oss.
"
nya stjärnor
Var på begravning idag och prästen sa en sådan fin sak, han sa; att för varje god sak man gör eller är så får man en stjärna som tänds när man dör, så det måste ha blivit en massa stjärnor när du lämnade oss. "
...................................
Men jag har inte än hittat de stjärnor som är du pappa
Hatar de här tillfällena när jag bara känner att jag behöver prata med pappa och vet att det inte går.
Det blir alltid extra jobbigt allhelgona helgen då jag på ett sätt vill gå och tända ljus på kyrkogården men tycker samtidigt att det är så meningslöst eftersom han inte finns där.
Och det finns ju så mycket som aldrig blev sagt och aldrig utrett... jag lovade ju honom att vi skulle fixa det här och att han skulle bli frisk och han nickade, så han förstod vad jag sa. men han blev ju inte frisk och vi kunde ju inte kommunicera mer.
Och jag VET att man inte kan påverka allt och jag vet att han skulle förstå, men det räcker inte, inte på långa vägar...
Just nu saknar jag min pappa så hemskt mycket, och vill bara att han ska ringa eller komma hit, om så bara för en minut, eller till och med några sekunder skulle jag nöja mig med, bara jag fick tillbaka honom lite.
Lilla grisen är slak, han var aningen piggare igår men annars är han trött, i förrgår fick vi väcka honom då han skulle gå ut på prommis och han sover, sover och sover, och hostar/nyser.
Förmodligen har han fått kennelhosta, och det brukar hålla i sig några dagar innan det går över av sig själv, men det är ine roligt.
Man tycker så synd om honom som är så slak, han som alltid är som ett kvicksilver som är överallt hela tiden.
Mattes lilla älskling, men igår då låg han på mig och sov, precis som han gjorde då han var liten valp *älska*
Idag är vi trötta. tror alla sovit dåligt inatt, undrar varför... jag håller på att städa lite samt baka bröd, fast det går i ärlighetens namn inte speciellt bra.
När jag insåg att brödet skulle tas ut ur ugnen och jag går dit och inser att visst, tiden har gått så det är rätt tid att ta ut brödet, ugnen är på, MEN jag hade glömt att sätta in brödet i ugnen :S. Snacka om att inte ha koll på saker och ting idag...
Ska bli spännande att se hur resten av dagen blir.
Leo är piggare idag, han nyser inte lika mycket och han leker lite, igår låg han bara hela dagen och nös hela tiden, lilla grisen är förkyld, men idag verkar han vara mer som vanligt :)
Fick ett sådant sug på kladdkaka efter middagen så jag slängde ihop en, vispade grädde och satte mig i soffan och skulle njuta och efter 2 tuggor så kommer jag på att jag inte alls tycker det är speciellt gott med kladdkaka, det är knappt ens gott.
Varje gång är det såhär, jag får för mig att jag tycker om det, men jag gör ju inte det, efter 4 tuggor så mår jag illa och kan inte tänka mig att äta det någonsin igen.
Fattar inte hur jag kan glömma bort det gång efter gång efter gång...
Såg att det är farsdag om några vec´kor, tror det vara andra helgen i november.
Och jag blev så ledsen, för min första tanke var att jag måste köpa ett kort och snus och skynda mig att skicka ned till pappa så han hinner få det i tid och sedan kom jag på att han inte finns längre.
Och vad som stör mig mest är att jag aldrig kommer kunna gå till den plats där jag vet att han finns.
Och jag saknar honom så mycket.
Och jag saknar farmor,nu är det 5 år sedan hon dog (eller är det 6 år?)
Och just nu känns allt så hinmla hopplöst, vi är mitt i en försäljning för att köpa lägenheten men man får ingen info och ingenting, jag har ansökt om tjänstledighet längre för att jag vill verkligen inte tilllbaka till jobbet, då blir jag knäpp, Max csn pengar har inte än kommit så vi har typ ingenting alls hemma i kyl och frys, vi har lite kyckling som vi ska äta idag och vi har 400 g lövbiff som blir middag imorgon och sedan har vi en bit torsk. Massa skolarbeten och jag har kört fast i slutet på arbetet och vet inte hur jag ska få ihop det. Jag måste börja läsa på i ett anant ämne samt börja skriva på yttligare ett arbete.
Känns som jag håller på att bli tokig.
Vi kommer klara oss, inte så, men jag blir bara så less på att det alltid ska jävlas någongång och gärna då man inte riktigt orkar med det.
Just nu vill jag bara glömma allt och sätta mig och gråta massor vid ett foto på pappa, för det är det vätsta, att han inte finns.
Jag kommer på fullaste allvar att en vacker dag gå ut och slå ihjäl grannen i "ryska huset" som har en förkärlek till sin lövblås.
Han är alltid ute och blåser löv med den, och den lever om.
Om han nu bara blåse ibland och en kort stund, men han blåser jämt, även om det bara är ett enda löv som ramlat ned från träden.
Och ljudet som går in i vår lägenhet är ett gällt ljud som fyller hela lägenheten, jag evt inte hur jag ska förklara det, förutom att jag en vacker dag kommer bli knäpp..
Sitter här hemma i soffan nu och har på comedy central där "8 simple rules" går just nu, sitter och funderar på lite olika saker, dels sådant som gäller skolarbete, i veckan, då jag har novemberlov så ska jag skriva arbetet i internationella relationer, öva till provet i marknadsföring samt påbörja arbetet i kommunikation/pedagogiskt ledarskap.
Det senaste arbetet jag nämnde ska handla om barn i sorg, med inriktningen på hur man bäst bemöter barnet i sorgen före, under och efter ett dödsfall.
Annars har det varit en lugn halloween-helg.
Det är egentligen bara på tv:n man märkt av halloween, annars har man inte märkt något alls.
Kommer ihåg några år i Härnösand då mamma och vi hade halloweenfest, och antalet gäster växte för varje år, det var spindelväv, pumpor, pumpa paj, chips gjorda på rödbetor, mat, dryck och massa roligt folk.
Inbjudningarna var olika varje år, ett år var det kassetband med inspelad ssga som var inbjudan, ett annat år var det ett inbjudningskort skrivet i mjölk som man var tvungen att stryka på för att texten skulle synas.
Alla utklädda och vi hade bara så himla roligt :)
Nästa lördag ska jag gå till lidingökyrka och tända ljus för pappa, har gjort det ett år men inte i fjol, känns egentligen fel att tända ljus för honom där då han inte finns där. Det hade nog varit en annan sak om han varit begravd här.
Sov 15 timmar inatt, och skulle lätt kunna sova nu om jag gick och lade mig. Under helgen har jag inte tänkt göra en enda skoluppgift utan bara ha det lugnt, fast inte sova bort hela helgen, så det gäller att vara vaken ett tag till.
Sitter och funderar på julklappar, att vissa människor ska vara så svåra att hitta något bra till medan en del människor är lätta.
Tänk om man hade haft obegränsat med pengar, vilka julklappar man skulle kunna ge bort, vad härligt det skulle vara.
Nu sitter jag och väntar på att citronsockerkakan ska bli klar och sedan så ska jag gå och ta en skön varm dusch, känns som om det är behövligt.