Satt och bläddrade igenom Sofias blogg och hittade massa smått och gott.
I dec 2006 skrev hon "15 dagar kvar tills jag åker härifrån, först till härnta, sen vidare till norsjö! ska fira jul där, efter mååånga år!!! med mamma c/o... men i år kommer syrran inte att vara med...känns lite konstigt och lite sorgligt, men samtidigt är vi inte småbarn längre som är beroende av varandra... (jo, jag är kanske liiite berende av henne än... "
Lägg märke till den fetade texten :)
Hittade också dessa bilder, vad smal jag var.. saknar det..
Och den här konversationen var så vanlig med dig, Sofia förut
"någon som är nyfiken på hur mogen jag är när jag försöker diskutera vuxet med mamma eller syrran? utdrag ur ett samtal på MSN: - sofia FLYTTSTÄDAR! säger: snälllllla!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Barbro säger:du, vad blir du skyldig mig om jag gör det?
- sofia FLYTTSTÄDAR! säger: vad vill du ha?
Barbro säger: att du lovar att hädanefter lyssna på vad både jag o hellis säger i såna här större sammanhang
I fredags vid 16.20 klev jag ombord på tåget till härnösand, frisk och pigg. Drygt 4 timmar senare klev jag av i härnösand, risig och blev sedan bara sjukare.
Idag är det onsdag och jag kan inte sova för att det gör ont i kroppen, tveksam om det blir jobb alls den här veckan :/.
Men i härnösand hann jag iaf med att gå på dollarstore, träffa mamma och äta middag med carro och ida :)
Men nästa gång vill jag stanna längre och vara frisk!
Igår hann jag säga hej till Leo och Max i trapphuset, jag kom hem och de gick ut, precis när jag kommer in genom dörren till lägenheten hör jag Leo skrika, igen och igen och igen ( och hundar kan verkligen skrika, och ett under att jag känner igen Leos röst), samtidigt ser jag att Max ringer på mobilen.
Leo har tydligen trampat på något, vad vet vi inte, han blödde lite och haltade rejält igår men mindre idag. Inga klor ser ut att vara skadade och han leker och busar, men vill gärna slicka mer än vanligt på benet, vid sporren.
Nu känns det som om det räcker med otur för lilla grisen <3
Vi träffade en specialist som rakade bort pälsen kring den spruckna knölen, hon tog prover och skrev ut en rejäl antibiotikakur samt någon salva. Hon trodde det var något i kroppen som reagerade och gjorde att hårsäckar och talgkörtlar gått bananas.
Någon dag senare hade Leo så ont att han knappt kunde gå, knölar under trampdynorna och tror att någon knöl sprack, så jag ringde dom och en kvart senare kunde jag gå in på Apoteket och hämta ut en cortisonkur. 5 timmar efter första cortisontabletten var han uppe och gick och någon dag senare gjorde han små skutt!
Hans knölar har gått ned och såret har läkt, pälsen som var rakad har börjat växa ut och han är pigg och glad, busig och beter sig inte alls som en 9 år gammal hund <3
Efter samtal med veterinären idag så kommer Leo inte att opereras på måndag, de anser inte att han är en toppkandidat att söva, så han ska få träffa en hudspecialist och se om vi kan behandla på annat sätt.
Mitt lilla älsklingshjärta <3
Herregud, maj är redan över. Det har varit mycket jobb den här månaden, massa stora kurser, men nu har vi bara en enda kurs kvar, förvisso stor men bara en dag.
Med Leo är det lite krassligt med, han har fått blåsor runt munnen, och
han har haft knölar på kroppen och en av dom har spruckit, så på måndag morgon ska han operera bort knölarna, och det är blandade känslor, vi vill helst inte söva honom då han reagerade så konstigt efter den sista operationen. Vi vill ju helst inte heller fasta honom i 12 timmar eftersom han ska äta regelbundet, annars kräks han ju.
Sedan är jag orolig att han ska få fler knölar eller att det ska visa sig att det är cancer, för då börjar man fundera på hur länge man ska dra ut på det, för hans skull? Om han lider, om han har ont, om man mår dåligt osv.
För min skull skulle jag vilja ha kvar honom i 1000 år, men han är 9 år och en liten farbror och han ska inte lida.
Fy, jag känner mig så sjukt stressad nu, nu vill jag bara att lilla grisen ska bli frisk. Han har ju varit krasslig sedan nyår, min lilla gubbe <3
I onsdags kom Macke och Aaron hit, Macke skulle spela innebandy och futsal och Aaron skulle vara med moster och morbror på fredagen.
Men Aaron börjar få tänder, så det gör lite ont i munnen, han hade nog lite magknip, för vi bytte 4 nr2 blöjor, han var övertrött och han var inte på ett välkänt ställe. Så det var en ledsen 11 månaders gosse som emellanåt grät så stora tårar forsade nedför kinderna, men när han lugnade ned sig och satt i mosters knä, svettig i nacken, och lät moster pussa honom på hjässan och drog djupa hackiga ledsna/trötta andetag, så var det nog trots allt rätt okej att sitta hos moster.
Vid 16.30 var han så trött att han höll på att somna sittandes, så vi skyndade oss och fick isäng honom lite tidigare och han hann knappt dricka upp vällingen innan han somnade, han var så trött <3
Men det var han inte ensam om, Leo var ett litet vrak efter allt skrikande och ovanliga saker som hänt under dagen, och moster och morbror satt hålögda och bara stirrade rätt ut i luften. Snacka om att vi var både ovana och oförberedda på en 11 månaders liten knodd, under hela dagen hade vi bara servat honom och när han sov en kort middag vågade vi inte göra något för att vi inte ville väcka honom.
Sådeles fanns all städning och disk kvar när han väl somnade.
Trots att dagen var sjukt jobbig skulle vi göra om det (förmodligen skulle det gå smidigare då) och det var en rolig dag, för han har så mycket hyss för sig och han är så charmig..... och vi saknar honom redan!
3 maj kom äntligen, det datum som vi väntat på sedan i höstas. Den dagen då vi skulle tränga in oss i ett överfullt tunnelbanetåg som skulle ta oss till Solna Centrum och Friends Arena, där vi skulle se the boss, Bruce Springsteen.
Han kom, han sågs och han gick därifrån med 55020 nöjda fans. Även om jag inte älskar alla låtar, även om jag kanske är lite för ung, så kan man inte gå missnöjd från en spelning med honom, för han levererar och han verkar tycka att det är roligt. Han integrerar med sin publik och han älskar det han gör!
En del av publiken
Och Bossen själv.
Det var första gången men garanterat inte sista gången jag är och tittar/lyssnar på honom.
Natten som var var ingen barnlek.
Redan under dagen hade jag en grym huvudvärk som inte gav med sig trots medicament, men jag tänkte att den ger väl med sig när jag sover... trodde jag.
Den blev värre i samma sekund som jag lade huvudet på kudden och fortsatte bli värre. Höger sida av huvudet gjorde så ont att jag inte ens kunde grina. Efter tre timmar kom jag mig upp i sängen och lyckades leta reda på en treo, för naturligtvis var det allt jag hade hemma, och vid 03.30 tiden började jag fundera på om jag fått en hjärnblödning.
Trot att denna migränattack var värst hittills, någonsin.
På tisdag är det jag som hämtar ut migräntabletterna, och börjar med yogan för nacke och axlar som Raija gett mig för att jag ska slippa migränen eftersom jag får den via spänningar där.
Idag är det bättre, ont i huvudet, och det känns som om hela skallen är svullen och fylld med bomull, men det kan jag ta,
På väg hem efter att ha jobbat med den kommande föreläsningen, förbannar att jag glömde min iPod på jobbet, jagar upp mig rejält tills jag 5 min hemifrån upptäcker att den ligger i mon högra kappficka :/
Irri!
Igår kväll var det kallt ute, nu är det SKITkallt -13 grader. Vart fan tog den omtalade värmen vägen? Känns inte ett dugg lockande att gå ut och ställa sig och vänta på tåget.
Dessutom har jag bara 4 snus kvar, tanken är att när de är slut så ska jag sluta snusa. Just nu känns det inte som en bra ide. På sikt - ja, just nu på sekunden - NEJ
Hittade av misstag min gamla blogg på finest.se, och läste igenom de få inlägg jag gjorde där. En del hade jag helt glömt bort att jag ens hade skrivit.
Den 25 sept 2008 skrev jag;
Dramatik på lidingöbanan
Just när jag tragglat mig hem i folkmassorna på tunnelbanan, via fältöversten och lite shopping så skulle jag äntligen kliva av lidingöbanan hemma, jag hann gå ca 5 meter innan jag hör världens brak bakom mig.
En äldre man ramlade inne i tåget på väg ut och slog huvudet någonting, detta resulterade i mycket blodvite och allmän förrvirring ett tag.
Vi satte farbrorn på bänken i väntkuren och jag sträckte fram de rena näsdukarna jag hade i väskan, något var vi ju tvungna att torka det rinnande blodet med.
Jag gick hem, plockade med mig en flaska vatten, hushållsrullen, plåster, kompress och sax, tänkte att något får vi väl alltid andvändning av.
Ambulansen som var efterringd kom aldrig och på 112 hävdade de att de aldrig fått något larmsamtal, konstigt då både tågchauffören och minst en passagerare ringde, så det slutade med att vi ringde färdtjänst. Då hade vi fått stopp på det mesta av blodflödet men det behövdes sys. Sedan ska man ju alltid kolla upp huvudskador, och speciellt om man är 75 år gammal och sjuklig.
Hoppas du mår bättre snart lilla farbror.
Och 2013-01-02, kl 02:25 fick jag svar från Lidingöbanan Official
svar: Vi får hoppas att det löste sig för lille farbror!
De var ju inte snabba, men gulligt att de svarade iaf ;)
Herregud, jag suger verkligen på bloggfronten :/, det är ju typ 1 år sedan jag sist fick tummen ur, pinsamt.
I alla fall så lever vi, även om det till och från känns som om det är knappt. Mycket jobb, och vi jobbar ju om varandra, och Leo har varit sjuk så det har kostat i både pengar och energi.
Han började kräkas ovanligt mycket, bara galla (han har alltid kräkts mycket, men inte såhär) och när han kräkts så kunde han falla ihop och krampa.
Så efter flera vändor hos världens bästa veterinärer och provtagningar, så vet vi nu att han hade en inflammation på bukspottskörteln och den producerade för mycket galla som frätte hål på tolvfingertarmen, så han har alltså haft ett jätteont magsår, min lilla gris.
Men efter ett minimum av 4 måltider/dygn, hemmalagad mat, och medicinering 3 ggr/dag, så börjar det bli bättre. Nu får han bara en pepcid på kvällen, men fortfarande mat minst 4 ggr/dygn.
Vad har annars hänt? jag har ju blivit moster, till världens sötaste lilla apa
